Torsten Andersson kåsör i Hallands Nyheter publicerade den 6 december följande betraktelse.

Den goda jorden

I tv visades nyligen ett skrämmande program om öknar som breder ut sig och floder som torkar ut, om krympande odlingsmark och ännu fler svältande människomiljoner. Det skulle behövas ett jordklot till för att mätta alla knorrande magar. Redan står rostade skalbaggar och skorpioner på menyn i mänsklighetens desperata jakt efter mat. I fattiga afrikanska länder finns 1 miljon kineser, som odlar spannmål på inköpta jordar och skickar grödorna hem till Kina. Vad blir kvar åt afrikanerna, när börsen är tom?

Sunt förnuft säger oss att vi borde odla mat på varje kvadratmeter, men i stället läggs bördiga marker för fäfot eller göms under asfalt och betong. Att stödpengar betalas ut för icke-odlad mark avslöjar stolligheten i EU:s jordbruksbyråkrati.

Jag tänkte på detta när jag stod på natursköna Skrea backe och såg hur den goda jorden söderut har strimlats till smala remsor av motorväg och dubbelspår, av den gamla Kungsvägen från Karl XI:s dagar, av gammal E 6-väg och asfalterad cykelbana.   Familjejordbruk och hela byar längs hela Halland har skurits i bitar för att denna malström av fordon skall kunna öka farten.

Jag känner samma vemod när jag kör genom Torsholms gård i Vinberg eller passerar Holmagärde i utkanten av Varberg. Gårdarna ligger på Hallands bästa jordar, men är dömda att försvinna. Städerna kryper fram över åkrarna, bit för bit. Betongen vinner över skördarna.

Torsholm var för inte så länge sedan ett präktigt familjejordbruk. Numera är gården i kommunens ägo. Förfallet breder ut sig, byggnaderna står öde, marken göms under ogräs, ett vindkraftverk reser sig som monument på marker, som borde användas till något bättre.

Kommunpolitikern Börje Tönsgård efterlyste nyligen en analys för att peka ut värdefull jordbruksmark. Med analysen som underlag skulle exploatering av den goda jorden kunna undvikas.

Syftet är gott, och Tönsgård får nog sin analys, men blir den något mer än en vacker tanke i prydlig förpackning? Alltså samma öde som drabbar 1988 års bevarandeplan för Falkenbergs stadskärna varje gång makten tafsar på kulturmiljön.

Tyvärr är risken stor att vandaliseringen av den goda jorden kommer att kallas utveckling snarare än avveckling.