Skånska Dagbladets chefredaktör Jan A Johansson skrev följande ledare ”Till vad ska marken brukas?” den 26 okotber.

Det regionala åtgärdsprogram, ”Skånska åtgärder för miljömålen”, som länsstyrelsen i Skåne presenterade i går, har väckt livlig debatt redan innan det blivit offentligt. En grupp M-märkta kommunalråd från kommuner i sydvästra Skåne har protesterat mot den ”nollvision” för byggande på jordbruksmark, som man anser att programmet innehåller. Andra politiska företrädare liksom LRF i Skåne har däremot applåderat länsstyrelsens restriktiva syn på bostadsbyggande på produktiv åkermark.
Markkonflikterna är starka i sydvästra Skåne och de kommer att öka vad det lider. Här finns Skånes största befolkningskoncentration, men också en del av landets bästa jordbruksmark. Förutom bostäder ska marken också utnyttjas för omfattande infrastruktur i form av vägar, järnvägar, kraftledningar osv. Till det kommer invånarnas behov av rekreationsområden i storstadsområdets närhet. Det är naturligt att det uppstår konflikter när så många intressen ska samsas inom ett geografiskt rätt begränsat område.
Samtidigt strävar varje enskild kommun efter att ta tillvara sina egna intressen. De sydvästskånska kommunernas bostadsplaner är ambitiösa och sammantagna bygger de på befolkningsprognoser som vida överstiger den faktiska verkligheten. Men även avskalade sina förhoppningar står det klart att det finns en ständig konflikt mellan jordbruket och bostadsbehovet.

Hur löser man den? Vi måste bygga bostäder där folk vill bo, säger de moderata kommunalråden och gör det genant enkelt för sig. Men som länsstyrelsen markerar är bostadsbyggande inte något sådant väsentligt samhällsintresse, som miljöbalken anger som undantag för exploatering av jordbruksmark. Den skånska jordbruksmarken är ett nationellt intresse, av stor vikt för livsmedelsförsörjningen i hela landet. Därav länsstyrelsens samordnande funktion i hela befolkningens intresse.
Det är ju inte heller så att byggande av glesa villaområden på förstklassig jordbruksmark tillgodoser någon överväldigande majoritet av skåningarnas bostadsdrömmar. Den typen av boende tillgodoser dem som vill bo så – och som har råd att betala för det. Men det finns många andra samhällsgrupper som vill bo på annat sätt, men vars behov inte alls tillgodoses. Därför att det kommersiellt inte är lönsamt. Det är ett bostadspolitiskt bekymmer, som växer för varje år.
Länsstyrelsen pekar på att tätortsbebyggelsen måste förtätas, övergivna industriområden bebyggas och hela bostadsplaneringen styras bort från beroendet av biltrafik. Det är helt riktigt. I många kommuner finns det goda möjligheter att förtäta och bebygga andra områden är jordbruksmarken.

Då skulle man slippa se den bostadsbebyggelse i form av fula, glest bebyggda, trädlösa och vindpinade villaområden som exempelvis Svedala kommun uppfört söder om tätorten under senare år, på förstklassig jordbruksmark.
Kommunernas bostadsplanerare måste helt enkelt tänka längre än näsan räcker. Att jordbruksmarken bevaras och förblir produktiv är något vi alla måste ta ansvar för. En villa på en leråker är faktiskt ingen mänsklig rättighet.